120.
found a couple of years old blog post that was quite funny to read (in swedish though).
"SÅHÄR SER DET UT VARENDA GÅNG JAG SKA TA BUSSEN. UTAN UNDANTAG.
tiden rinner iväg ofattbart snabbt. plötsligt är det 5 minuter kvar tills bussen ska gå, och jag står i underkläder med endast ett öga sminkat. jag skyndar mig som en idiot. när det är mindre än 1 minut kvar tills bussen ska gå springer jag ut genom dörrren och är precis påväg att hoppa över staketet då jag kommer på att jag glömt någonting. jag vänder snabbt om, in i huset, tar det jag glömt (vilket vanligtvis brukar vara min mobil som jag av någon korkad anledning lagt på bordet vid dörren). med andan i halsen tar jag mig ut genom dörren en andra gång och påbörjar den 100 meter långa raksträckan mot busshållsplatsen. när jag sprungit ungefär hälften och är nära att dö av utmattning ser jag bussen komma fram bakom kröken.
på en halv sekund gör jag valet. fortsätta springa eller ge upp. det blir självklart det förstnämnda! med vinglande steg och håret i ansiktet tar jag mig till sist fram till busshållsplatsen. antingen ser chauffören mig springa och väntar snällt till jag kommer fram eller så ser han mig inte förän i sista sekund och måste tvärnita för att släppa på mig. bästa kommentaren jag någonsin fått av en busschaufför var “det är faktiskt du som ska vänta på oss och inte vi på dig, höhö”. en gång var en busschaufför så fascinerad av min slutspurt att han asgarvade och klappade i händerna när jag steg på bussen.
väl på bussen är jag så anfådd att jag knappt kan prata. jag får fram ett tack…att…du…vänta och börjar frenetiskt leta i min överfulla lilla väska. jag får fram mina två busskort (varför jag har två vet jag inte själv). håller fram det första mot apparaten. det piper till tre gånger. fungerar inte. här blir jag lite stressad och håller fram mitt andra busskort. det fungerar inte heller. sedan kommer jag på att det inte är månadskort jag har utan rabattkort. utbrister: “men…ojdå…hehe…halv..till…helsingborg”. busschauffören skrattar, slår in min biljett och säger varsågod varav jag håller fram mitt kort tills ett godkännande ljud hörs. härnäst följer dock the walk of shame för såklart är det inga platser lediga förän längst bak i bussen. men, jag hann och är på! mission completed."
tiden rinner iväg ofattbart snabbt. plötsligt är det 5 minuter kvar tills bussen ska gå, och jag står i underkläder med endast ett öga sminkat. jag skyndar mig som en idiot. när det är mindre än 1 minut kvar tills bussen ska gå springer jag ut genom dörrren och är precis påväg att hoppa över staketet då jag kommer på att jag glömt någonting. jag vänder snabbt om, in i huset, tar det jag glömt (vilket vanligtvis brukar vara min mobil som jag av någon korkad anledning lagt på bordet vid dörren). med andan i halsen tar jag mig ut genom dörren en andra gång och påbörjar den 100 meter långa raksträckan mot busshållsplatsen. när jag sprungit ungefär hälften och är nära att dö av utmattning ser jag bussen komma fram bakom kröken.
på en halv sekund gör jag valet. fortsätta springa eller ge upp. det blir självklart det förstnämnda! med vinglande steg och håret i ansiktet tar jag mig till sist fram till busshållsplatsen. antingen ser chauffören mig springa och väntar snällt till jag kommer fram eller så ser han mig inte förän i sista sekund och måste tvärnita för att släppa på mig. bästa kommentaren jag någonsin fått av en busschaufför var “det är faktiskt du som ska vänta på oss och inte vi på dig, höhö”. en gång var en busschaufför så fascinerad av min slutspurt att han asgarvade och klappade i händerna när jag steg på bussen.
väl på bussen är jag så anfådd att jag knappt kan prata. jag får fram ett tack…att…du…vänta och börjar frenetiskt leta i min överfulla lilla väska. jag får fram mina två busskort (varför jag har två vet jag inte själv). håller fram det första mot apparaten. det piper till tre gånger. fungerar inte. här blir jag lite stressad och håller fram mitt andra busskort. det fungerar inte heller. sedan kommer jag på att det inte är månadskort jag har utan rabattkort. utbrister: “men…ojdå…hehe…halv..till…helsingborg”. busschauffören skrattar, slår in min biljett och säger varsågod varav jag håller fram mitt kort tills ett godkännande ljud hörs. härnäst följer dock the walk of shame för såklart är det inga platser lediga förän längst bak i bussen. men, jag hann och är på! mission completed."
Kommentarer
Trackback
